(glöm inte frågestunden fortfarande, avslutar troligtvis imorn om jag har tid!)

Don't let me stop you
From doing what you want to do
You don't wanna stick, trust me it's cool
Take no chance get over you
No no, don't let me stop you
If you wanna leave baby you can leave
Just don't pretend that you're into me
If it ain't true, no
Don't let me stop you

A lot of things I can take
Got a high thresh hold for pain
But let's get one thing straight
I'm not down to share you with anyone
If that's not what you're looking for
Nice knowing you but there's the door

detta skriver jag för att få er att förstå att ni har så fucking jävla fel,
ni kommenterar saker som "dissa jesper, han är inte bra för dig" och
"han är dum i huvet, du e värd bättre" osvosv.
har även fått massor av kommentarer där det står saker som att jag skulle vara otrogen? fittidioter.
läs detta, och tänk sedan om en gång till innan ni skriver något om saker ni inte vet något om!



hur länge har jag känt honom, lite mer än två år tror jag?
i början hatade jag han, och han var typ rädd för mig(som typ alla andraxd) eftersom jag var galen. sen efter det var jag mest med honom för min vän var så grymt kär i han, och han var väl snäll, fast jävligt jobbig haha, jag såg han mest som en överkåt liten snorunge om jag ska vara ärlig.
han var ju player, och höll alltid på med allt & alla, och då även mig,
men jag nästan..äcklades. han var verkligen inte min typ.
jullovet 08/09 var vi nästan hela tiden, jag jesper jennie rasmus,
och fyfan jag ville hela tiden att han skulle ge upp.
varje gång han la armen om mig knuffa jag bort han, pussade han mig vände jag bort,
sa han gulliga saker bara skrattade jag
- med andra ord behandlade jag han iskallt och rätt elakt, men välförtjänt.
efter ett tag tänkte jag att okej, jag ska leka lite som han gjort med många av mina vänner, så jag började "hålla på". vi strulade, sa att vi älskade varandra osv. han försökte alltid få mig att bli avis genom att ta fram mobilen och smsa med tjejer, men jag gjorde bara samma sak tillbaka, fast smsa med killar såklart,
pratade han om tjejer så pratade jag om killar,
och jag riktigt njöt av att se hur galen jag gjorde han.
till sist ville rasmus prata med mig, och han sa att jesper gillade mig på riktigt och frågade om jag gillade han med, men jag bara skrattade och sa att jesper inte ens vet vad kärlek betyder.
efter ett halvår blev vi tillsammans,mars 09, till en början skulle jag faktiskt playa han,
ge igen för allting han gjort mot alla tjejer som faktiskt älskat han.
men helt plötsligt började han visa en annan sida, han var inte samma äckliga idiot jag lärde känna först, utan han visade att han oxå hade känslor och egentligen själv inte tyckte att han var snyggast och bäst lixom. vi började prata om saker, och jag blev kär, på riktigt, för första gången i mitt liv älskade jag en kille.
men vi passade inte riktigt då, så i maj tog det slut. men vi höll ändå kontakten, pratade i telefon om kvällarna, träffades fortfarande och var som bästa vänner.
när det hände saker så fanns han där, jag fick sova hos han när jag inte kunde gå hem, och han fick mig att må bra. men i slutet på sommaren fick jag veta att han varit otrogen när vi var tsm, med en av mina bästa vänner, och så dåligt har jag aldrig nånsin mått. inte för att han var otrogen, utan för att han inte berättade det för mig, vi var ju bästa vänner, pratade om allt jämt.
jag sa upp kontakten med honom helt och började vara riktigt jävla dryg igen.
trots det skyddade jag han ändå när folk sa att dom skulle slå sönder han,
jag såg till att han slapp smäll,
varför? för även att jag försökte förtränga det, så älskade jag honom.
runt november träffades vi helt random när han var med en annan tjej han var på G med då, och jag var med jennie och några killar.
vi snackade lite, och det gjorde riktigt ont att titta på han.
efter det fick jag ett sms från jesper; "hej, ska vi träffas ngn dag?:)" och jag tänkte att wtf, jag kan inte va arg förevigt, vi kan vara vänner. så vi började träffas,
och till slut dissade han den andra tjejen.
det var absolut inte min mening, hon är en vän till mig och jag försökte få han att ändra sig, men näe, han sa att han hade fortsatt haft känslor för mig och blabla. vi började "hålla på" igen, men jag hade förträngt mina känslor, även att jag visste att jag älskade han så var jag inte kär.
men vi blev närmare och närmare, och han var så fin, så sjukt jävla underbar på alla sätt.
på julafton träffades vi en stund, och jag fick runar av han. (en gosedjursgris som jag verkligen äääälskar, hih) vi började prata om allt igen, och jag märkte att känslorna kom tillbaka.
men så åkte han iväg på cup, och efter det pratade jag med rasmus. han frågade om inte jag och jesper höll på med varandra längre, och jag sa självklart jo det gör vi vadådå? så berättade han att jesper hade strulat med en annan tjej på cupen och att det var konstigt eftersom han sa till alla att han älskade mig. jag ringde jesper som erkände, och jag vet att han retades med mig. "vadå, vi är väl inte tillsammans?" sa han. jahopp, där fick jag för att ha dissat han alla gånger han frågat om vi kunde bli tsm igen. dagen efter gick jag och träffade han, och jag kände ilskan i hela kroppen, jag ville så jävla gärna hämnas. så vi blev tillsammans igen, och ännu en gång skulle jag playa han. men ännu en gång blev han annorlunda.

nu har det gått lite mer än 4månader sen vi blev tillsammans, och visst vårat förhållande kanske inte är det allra bästa jämt. vi bråkar, skriker, säger saker som sårar varandra och vi gör dumma saker ibland.
men motgångar måste man ha i ett förhållande, det gör kärleken starkare.
trots att han sårat mig många gånger, så är han världens finaste kille. han är den enda kille som verkligen älskat mig för den jag är, som hållit fast vid mig genom allt. han har hjälpt mig otroligt mycket, bevisat att han faktiskt finns vid min sida hela tiden. vi har tröstat och torkat varandras tårar fler gånger än jag kan räkna, och skrattat tills vi inte kunnat stå upp. när jag är ledsen så lyssnar han och håller om mig, jag får kma till han närsomhelst och han ställer lixom alltid upp. när jag åkte in på behandlingshem så blev han ledsen, men han sa "det är jävligt jobbigt när du inte är här, o jag saknar dig, men om du kmr hem glad igen så är det absolut värt det". vi pratade vi varje kväll och han kom & hälsade på mig. den lyckligaste känslan jag vet är att somna med med örat mot hans hjärta, och vakna brevid han.
jag vet vad många av er tycker, att han är en idiot och i mångas ögon kommer han nog alltid vara det, jag kan inte ändra på era åsikter. men ni ska veta att ni inte kan ändra på min åsikt heller, jag älskar jesper alexander garstedt, på riktigt. skulle aldrig medvetet såra honom, så lägg ner skiten att jag nånsin skulle vara otrogen.
jesper & jag har så sjukt mycket minnen tillsammans, och vad som än händer kommer den killen alltid vara en stor del av mitt liv.


nu kan ni få komma med era åsikter och jag ska godkänna alla dessa kommentarer, det lovar jag!

jag vet att vääääldigt många hatar henne, det gjorde jag med förut,
men haha hur fan kan man hata henne efter att ha sett henne i bella&tyra show?
hon var så jävla grym, som hon sagt själv "dom ville ha dit kissie, och dom fick kissie".
det var ett tag sen nu, men kolla avsnittet här.
dessutom, alla klagar över hennes bröst, läppar och blablabla,
hon har ju sagt att hon ska sluta spruta in skit i läpparna,
och bröst är väl bara snyggt, har jag fel?
haha skitsamma hon är grym iaf!

"Nu går vi skilda vägar även fast vi lova varandra
Att det skulle vara du och jag för evigt
Men utan dig bredvid mig kommer livet sakna mening
Jag saknar medvind när fan ska det vända
Ska sluta hoppas för det kommer aldrig att hända
Ta dig i kragen, håll dig vaken på dagen
För allting går vidare men saknaden skaver
Ingenting blir bättre av att bara gräva ner sig

Kommer alltid bli varm i hela kroppen när jag ser dig
Tack för alla fina minnen som vi delar
Känner rädsla nu för skillnaden att leva
Spelar ingen roll nu om det är du och jag
För bara du är lycklig så kommer livet sluta bra.."

Jag minns allt så väl, har låtit drömmarna påminna mig,
spelat upp det för mig själv i huvudet tusentals gånger.
Jag minns julen, den sista julklappen jag fick av dig.
Och jag minns veckan, då du kom ner för att fira mig & mamma.
Under de senaste åren har jag tvingat mig själv att lära mig minnas det bra också,
så mest av allt minns jag sista gången jag sa godnatt till dig,
ett godnatt, en kram, "jag älskar dig" och ett snabbt leende.
Hade jag vetat att det var sista gången jag fick säga godnatt till dig,
så hade jag aldrig någonsin släppt dig, jag hade berättat för dig hur mycket du betydde,
hur lycklig jag var att du fanns, att du helt enkelt var bäst.

Du åkte hem dagen därpå, tillbaka till vackra Ekeby.
Jag minns inte exakt hur det var sen, men jag minns att du åkte in på sjukhus igen,
men då var läget stabilt hade det sagts.
Vi satt och fikade, jag mamma nathalie pelle & maj-lis, när telefonen ringde.
Mamma svarade och det syntes på henne att något var fel, och när hon lagt på sa hon
att hon var tvungen att åka upp till sjukhuset i Nyköping.
"Morfar har blivit mycket sämre" sa hon.

Jag ville så gärna följa med, jag tjatade och skrek,
men jag skulle åka på klassresa nästa dag, så jag fick inte.
"Du ska ju åka till Lilla Landet med klassen och ha så roligt" sa mamma till mig.
Till slut fick jag ge upp, så mamma & pelle åkte själva till dig.

Hela natten låg jag vaken, det gjorde så ont i kroppen, jag bara skakade.
Jag trodde för en stund att oron skulle bränna igenom huden
och bilda hål på kropp.
Tårarna rann, och tankarna strömmade hela tiden genom huvudet.
Jag har aldrig trott på gud, men den natten knöt jag händerna
minst hundra gånger och bad,
jag bad att du skulle må bra igen, jag bad för att slippa bli lämnad.

Strax efter 6 på morgonen ringde telefonen, och jag hade den ju redan i handen,
för dom skulle ringa, mamma och pelle, det hade dom lovat.
Skakande svarade jag i telefonen, och det var pelle.
Hans ord har ekat i mitt huvud ända sedan dess;
"Hej. väckte jag dig? jaha oj har du inte sovit? nej han..alltså, det var därför jag ringde, för att berätta. Morfar har somnat in nu, en skön evig sömn. Han drog ur alla sladdar, han ville till mormor, han har det bra."
Efter det slutade jag lyssna, och samtidigt slutade min kropp skaka.
Blixtstilla stod jag i vardagsrummet och stirrade på absolut ingenting,
ända tills jag släppte telefonen och gick in och la mig.

Mamma berättade efteråt att det sista du sa var "flickorna?"
och mamma berättade att vi var hemma.
Sedan sa hon något, du fällde några tårar och somnade in.

I en typ månad var jag som vandrande död,
ibland tvekade jag på om jag faktiskt levde än.
Jag var så tom, kände ingenting.
Grät inte, sov nästan inte, pratade knappt.
Alla försökte få mig på bättre humör, skickades till skolkuratorn, ingenting hjälpte.

Men så kom begravningen, och jag bröt ihop. Skrek, grät.
Efter det grät jag varje natt i 4 år.
Min depression tog start, det gjorde även sömnproblemen.
När jag var 12 år kände jag mig så ensam och jag saknade dig mer än någonsin,
så då började även ätstörningarna komma.
Bråk hemma, klarade inte av skolan, stötte bort mina närmaste,
och det jobbigaste var att du inte fanns där för att stötta mig.
Självmordstankar och självskadebeteende var min vardag,
allt för att få komma lite närmare dig.

Men med åren har jag ju lärt mig att hantera min sorg på bättre sätt än så,
för jag vet ju att du har det bättre nu.
Ibland känner jag att du är med mig,
i dom stunderna vet jag exakt skillnad på rätt och fel,
och allting blir enkelt och rätt.
Tårar rinner fortfarande och jag saknar dig lika mycket nu som då,
men jag har lärt mig att minnas allt bra.
Och morfar, jag minns vad du sa den där dagen hemma hos dig,
när jag var så rädd för döden.
"Älskade barn, jag kommer att dö före dig. Men jag kommer inte lämna dig,
jag kommer vänta. Jag kommer sitta i trappan och titta på tågen tills du kommer, så går vi vidare tillsammans därifrån.
Jag lovar att vänta på dig izabelle."

Det gör fortfarande ont i kroppen när jag tänker på dig,
men jag svär att jag aldrig tänker ge upp igen.
Jag kommer alltid kämpa för dig, precis som jag lovade.

Jag tar mycket skit, tro mig det gör jag verkligen, men jag börjar tröttna nu.
När ska ni förstå att min kropp (inklusive mina bröst!) och mitt hår ser ut som på bilderna?

Brösten
Jag är en kvinna, jag har former och så är det bara,  bröst är väl förfan helt normalt, och jag har inte direkt ovanligt stora bröst?  Jag har bhstorlek 65D/65E, that's it, kom och kolla lapparna själva idioter. Eller fråga min pojkvän om jag har bröst,
det är ju inte direkt två platta bröstvårtor han gillar att ta på, haha.

Håret
Och mitt hår, snälla någon har ni aldrig sett någon som sparar till långt hår? Bara för man har hår längre än axlarna så betyder inte det att man tvunget har löshår? För tro mig, det är mitt eget hår, det har växt ut från hårrötterna på min egen skalle, jobbigt att förstå för er?

Rökningen
ja, jag röker, men inte för jag tycker det är coolt som många verkar tro? rökning och slåss är det töntigaste jag vet. min pappa har rökt hela mitt liv, så jag har ända sen jag var liten velat prova för att se om det är så gott som han verkade tycka. men sen på midsommar så var det jag & ett par kompisar som trodde vi var jättecoola, så vi tog lite cigg och satte oss och rökte. började röka mer efter det, eftersom det fick mig lugn. blev beroende, försökte sluta, men röka är det ända som får mig lugn, så jag kan inte. så, nu vet ni det oxå.

Beteendet
Ni kallar mig fjortis, bitch osv,  och det är ärligt talat inget jag direkt tar åt mig av om ni nu tror det. Om ni kallar att stå upp för sig själv, för ett bitchigt beteende, så är jag mer än gärna en bitch. För jag har äntligen lärt mig stå upp för mig själv, tror på mig själv, vet att jag kan göra allt jag vill om jag bara kämpar för det.
Dåligt självförtroende, men grym självkänsla.
Försök hur mycket ni vill, men ni kan inte ta min självkänsla ifrån mig en gång till!


När jag startade denna blogg så gjorde jag det för att det är en kul grej lixom,
ännu roligare om det faktiskt finns lite folk som gillar att läsa ens åsikter osv.
Och visst, jag vet att svenska folkets största kärlek är att kritisera
andra människor, men jag hade absolut inte tänkt att jag skulle tvingas sitta och försvara mig hela jävla tiden. Kommentarer som är försök att trycka ner mig/mina nära, dom blir raderade direkt, så är det bara. Klaga hur mycket ni vill, säg att jag är feg, men jag tar inte eran skit.

herrejävlar va bra den är ;)

Now spring has brought the rain
But I still see your face
And I can not escape the past
Creeping up inside
Reminding me that I
Can never bring you back

This is the memory
This is the curse of having
Too much time to think about it
It's killing me
This is the last time
This is my forgiveness
This is endless

This is endless
Someone help me
'Cause the memory
Convinced itself to tear me apart
And it's gonna succeed before long

förlåt för hur det blivit på senaste tiden,
allting blev så jävla fel.
kan inte förklara hur dåligt jag mått genom detta,
klarar mig lixom inte utan dig ju.
allt jag nånsin sagt till dig har jag menat,
för du är verkligen en så sjukt fin person danne.
när jag mått som allra sämst har du ställt upp, fått mig på bättre humör,
fått mig att orka när jag helst velat ge upp.
du har fått mig att inse saker jag aldrig förstått innan,
och du har hjälpt mig att bli starkare.
att ha dig som vän är en stolthet, och det är en lättnad att ha dig tillbaka.
detta ska aldrig hända igen, förlåtförlåtförlåt.
du kommer alltid vara min bästa vän!

låten är så fin, den får mig att tänka på saker,
minnas saker jag förträngt.
vet inte om det är bra dåligt, men jag saknar dig.
jag vet inte hur lång tid det gått, veckor, månader?
men det var så länge sen jag hörde din röst, såg ditt ansikte..
jag har försökt glömma allt som har med dig att göra,
men det faktum att jag behöver dig bränner i mig.
jag kan omöjligt glömma allt du sagt och gjort under det senaste året,
men jag kanske kan lägga det åt sidan en stund,
tills jag fått vara i din famn en gång till?
alla dagar jag spenderat med dig, alla gånger du sjungit mig till sömns,
alla gånger du pussat & blåst på mina skrapsår, viskat att jag är din finaste ängel..
jag saknar det mer än något annat i hela världen.
jag trodde att jag hade kommit över allt med dig, att jag skulle klara att vara utan dig,
men det gör jag visst inte.
när jag får tid för mig själv, är du det enda i mina tankar, och det svider att veta att
det blivit såhär mellan oss, och såren inuti tvingar mig göra saker jag hatar.
för allt jag nånsin sökte hos dig var kärlek, lycka.
allt jag nånsin bad om var att få vara pappas lilla flicka.

jag la upp det för en liten stund sen, "dagens ros (västervikstidningen)",
och redan har massor av folk frågat vad som hände den där dagen,
kalla detta att ge ut sig själv på nätet eller söka uppmärksamhet, jag bryr mig inte,
ni ska få era jävla svar.


som många vet har jag och jesper haft hyfsat mycket skit i vårat förhållande,
-bråkbråk och ännu mera bråk. men vi försöker lixom ändå.
den där dagen kommer jag nog aldrig glömma,
det var 2 månader för oss och vi hade haft det rätt bra, inte bråkat lika mycket som alltid annars,
men jag hade ändå misstankar om att han höll på med lite skit.

jag hade slagit sönder min egen mobil när vi bråkade, så skulle låna hans & sätta i mitt SIM-kort,
men hans sms sparas ju ändå lixom.
skulle radera alla skickade, men så ringde jennie mitt i alltihop, så då avbryts det ju mitt i.
när vi pratat klart fick jag se sms som jesper hade skickat till någon slampa som heter annie nilsson.
tänker inte säga vad dom skrivit till varandra,
men nu förstår jag uttrycket "som en kniv i bröstet" verkligen.

så jag ville såklart inte vara kvar, han försökte hålla kvar mig och prata med mig, men fan aldrig tänkte jag.
kom på att jag hade hans byxor på mig, så bytte till mina jeansshorts och drog.
satte mig i en snöhög och grät, så värdelös har jag nog aldrig känt mig om jag ska vara ärlig.
en kvinna stannade, frågade hur det var, men jag sa att det var okej och att jag inte behövde något,
så hon sprang vidare.
kom sedan på att jag hade hans strumpor på mig, så tog av mig dom och skulle gå tillbaka om lämna dom.
han hade sett mig i fönstret så han kom utspringande, jag kastade strumporna på han och vände,
han försökte hålla och krama mig, men jag slet mig bara loss och bad han dra åt helvete.

så där gick jag, ensam, ledsen och i bara jeansshorts om benen.
men när jag är ledsen, så känner jag inte kyla. jag vet inte varför, men jag gör bara inte det.
vet inte riktigt vart jag gick, lite runt om bara.
när jag gick över fotbollsplanen fick jag isande vatten upp till knäna,
så tog av mig skorna och fortsatte barfota istället.
jag var blöt över hela kroppen, och trots att hela kroppen var blå-lila-röd så kände jag fortfarande inte kylan,
jag kände bara smärtan inom mig.

såklart folk stirrade på mig,
en blåfärgad, barfota, barbent, gråtande flicka mitt i vägen lixom,
men jag tror inte att någon riktigt vågade säga något.
vet inte om det var för kylan eller gråten, men hela jag skakade som ett jävla eplepsianfall.

jag minns knappt vart jag gick, minns inte om jag sa något högt för mig själv,
jag var helt borta och kände att desto längre jag gick, desto suddigare blev allting.
kände mig svimfärdig och visste egentligen att jag var tvungen att stanna och få hjälp,
men jag kunde inte, jag bara gick som en vaggande zoombie.

plötsligt stannade en bil brevid mig och kvinnan vevade ner rutan,
hon ropade på mig och frågade vart jag skulle, men det visste jag ju inte, jag gick ju bara runt.
"vill du inte hoppa in, jag kan sätta på värmen?" först tackade jag nej,
men efter lite övertalning så jag jag över vägen och satte mig i bilen.

"herregud barn, du är ju blå!" sa hon och satte på värmen i bilen mot mig.
sen pratade vi lite, jag minns inte allt vi sa,
men hon frågade vad som hade hänt, och jag förklarade.
ni kanske tycker att jag är en idiot som sätter mig i en bil och öppnar mig för en total främling,
men det var något med kvinnan som fick mig att känna mig trygg.
hon fick mig att le och fick tyngden att lätta lixom.

till slut skjutsade hon mig tillbaka till jesper,
"ska jag följa med in och ge han en smäll på käften?" sa hon och log.
jag skrattade lite, sa att det var lugnt, att jag nog klarade av han själv.
precis innan jag gick ur bilen så sa hon åt mig att vänta, och började rota bland sina kassar i baksätet,
så tog hon fram en bok ,"Tänkvärt om HOPP", och gav till mig.
"här, läs den här för både dig själv och honom. skulle egentligen gett den till min kompis,
men du behöver den bättre, jag kan köpa en ny till henne" sa hon.
jag tackade henne för boken och för hjälpen.

när jag kom in till jesper så var han inte hemma, och han hade inte åkt på sin träning,
ingen visste vart han var och ingen fick tag på honom.
frida, hans underbara mamma, bäddade ner mig med flera täcken och filtar i sängen
och gav mig varmt té och bulle.
när jag ringt jespers mobil 3456 gånger, trots att jag visste att den var avstängd, så kom han äntligen hem.
förvånad över att jag var där, såklart.
vi pratade lite, och jag fick ett varmt fotbad oxå haha.

aja, det var iallafall det som hände.
kvinnan räddade mig från att frysa ihjäl och från att känna mig totalt värdelös,
hon fick mig att inse att det som hänt inte var mitt fel,
och fick mig verkligen att känna mig som någon igen.


och vem hon än är, så hoppas jag vi möts igen.
kommer aldrig glömma hennes vänliga ansikte,
vill så gärna tacka henne tusen gånger om.