And there I was caught in your game
Needing answers that never came
And we took a chance,
You said I was strong
Strong enough
But you were wrong...

And now I'm...

Deafened by your silence
Blinded by the tears
If you're looking for forgiveness
You won't find that here
Cause you lied your way to heartbreak
And now it's all too clear
That you will never be...

Look at her
She won't ever compare
You can say you're sorry
But I still don't care
Was she worth this mess?
Was she worth this pain?
You can say it's her fault
But you're both to blame

Ni säger ju att mitt liv är så perfekt, right? Att jag är sååå stark och blablabla. Vissa stunder faller jag också, och ont gör det, somfan. Nu menar jag inte att jag snubblar och skrapar upp armbågen, utan mer att t.ex. just nu känns det som allting rasar och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Stressen har ihjäl mig, den tar all min ork ifrån mig. Försöker hinna med skolan, hjälpa till lite bättre hemma, finnas för alla, ha tid att träffa både vänner famlij & pojkvän, bokar in halva mitt liv i en kalender.. Alla psykologer jag någonsin haft enda sen lågstadiet har alltid sagt att jag lider av stress och om jag inte lär mig ta det lugnare så kommer den att förstöra mig. Och ibland lyckas den riktigt bra med det.

Nu får ni ursäkta för jag måste bita ihop och trycka tårarna tillbaka in i huvudet, ska på ett jävla möte med skolan. Sen ska jag hinna jobba 3kapitel matte, rita 7654bilder, läsa ut 3 engelska böcker på typ tusen sidor vardera, laga mat och tydligen träffa min pojkvän också.


Jävligt perfekt, nu är ni extremt avensjuka va? Fan alltså.

Många har skrivit till mig att dom är avensjuka på mig & mitt liv, att både jag själv och hela livet jag lever verkar vara så "enkelt och bara helt perfekt".
Det är så fel det kan bli. Jag är långt ifrån perfekt, jag har fler brister än jag kan räkna och verkar ständigt göra/säga fel saker. Det enda med mig själv som jag är stolt över är att jag faktiskt vågar tro på mig själv, att jag är den jag är och hellre tar en osäker chans än lever resten av livet med frågan hur det kunde blivit.
Och mitt liv har aldrig varit enkelt, jag har fått kämpa så otroligt hårt för att komma dit jag är idag. Tidigare bestod hela mitt liv av lögner, svek, tårar. Självskadebeteende, alkohol och cigaretter var under perioder min räddning, det var mitt eget patetiska sätt att fly från smärtan om så bara för en liten stund. Hade det inte varit för dom underbara personer i min omgivning så hade jag inte ens funnits kvar idag, jag är dom evigt tacksam för alla gånger dom fått mig på benen, för alla gånger dom fått upp mina ögon för allt bra som funnits som jag bara inte kunnat se.

Jag skriver ofta av mig i bloggen, om både allt bra och dåligt. Jag skriver inte för att göra er avensjuka eller för att få er att känna er sämre, utan tvärtom;
Jag berättar min historia för jag vet att ni är så himla många andra där ute som mår precis lika dåligt som jag gjort, och jag vill få er förstå att ni är starka. När man mår sådär uselt så förlorar man tron på sig själv, och till slut förlorar man i stort sett hela sig själv. Det dåliga tar upp all tankekraft och all energi, och efter ett tag är man helt blind för allt det som är underbart i livet. Men precis som jag så kan ni ta er ur det, bara ni vågar kämpa. Att vända livet från botten till toppen är inget som händer på ett ögonblick, det tar tid, för mig tog det cirka 12 långa år. Vissa stunder faller jag tillbaka, och jag är beredd på att min sjukdom periodvis kan dra mig ner i depressioner och jag kommer säkert vilja försvinna. Men jag har alltid detta i huvudet;
"Att gråta och må dåligt är inte svaghet. Att vara på botten men ändå fortsätta kämpa för att må bra igen, det är en styrka. Alla har den styrkan inom sig, det gäller bara att våga använda den."

Happyfeeling-bild
Izabelle-Hannes-Olivia-Gustav

Jag borde sova, är halvsjuk och jag behöver vila upp mig inför helgen. Men mitt hjärta slutar inte slå i hyper.
Vet inte vad det är som håller mig vaken, jag har ju äntligen lyckats ordna ut det mesta. Såklart det finns kvar vissa saker jag skulle vilja ha annorlunda, fler personer jag önskar jag kunde hjälpa och fler problem jag inte kan hitta lösningen på. Klumpen i bröstet vägrar försvinna, den envisas med att växa och pressa tårar ur mig. Jag försöker tänka på allt bra som jag är så otroligt lycklig för, men på något sätt har jag för stunden tappat styrkan att hålla dåliga tankar borta. Just nu känner jag inte igen mig själv, och rädslan att falla tillbaka får hela kroppen att skaka. Lovade mig själv att aldrig förlora allting igen, så jag tänker hålla fast vid det. Men det är svårt i stunder som denna, när det känns som jag är ensammast i världen. Jag vet att jag har det bra, att mitt liv är underbart och mina närmaste är dom finaste personer som går att finna. Ändå är det en röst i huvudet som hela tiden säger att jag kommer förlora, att jag är för svag, att jag snart är tillbaka där jag började. Jag försöker tänka på att det är min sjukdom som får dåliga tankar att krypa fram, men det är svårt att ligga ensam och kämpa mot sig själv. Fan vad jag hatar att tvingas somna ensam, jag hoppas Felix blir frisk snart så jag kan få somna i hans armar, lyckligast på jorden. Behöver röka nu, hörs.

I don't mind...
I don't care...
As long as you're here

Go ahead tell me you'll leave again
You'll just come back running
Holding your scarred heart in hand
It's all the same
And I'll take you for who you are
If you take me for everything
Do it all over again
It's always the same

They wipe away tears that I cry
The good and the bad times,
We've been through them all,
You make me rise when I fall.

'Cause everytime we touch, I get this feeling.
And everytime we kiss, I swear I could fly.
Can't you feel my heart beat fast?
I want this to last.
'Need you by my side.
'Cause everytime we touch, I feel the static.
And everytime we kiss, I reach for the sky.
Can't you hear my heart beat so?
I can't let you go.
'Want you in my life..


Vi har våra ups-and-downs, stunder då det känns som allt är påväg rätt åt helvete. Men dom stunderna är korta och utan betydelse, de stunder som betyder något är alla långa timmar av prat om kärlek, vänskap -och alla trygga nätter när jag bara får ligga mot ditt bröst, med dina armar runt mig, och somna till ljudet av ditt hjärta. Att bara få känna din närhet får lyckan att dra genom hela min kropp, aldrig någonsin trodde jag att något kunde kännas så underbart. Jag är så rädd att jag en dag ska öppna ögonen och allt ska vara en dröm, att allt detta bara varit en illusion mina tankar skapat medans jag sovit. Vad jag känner för dig är något jag aldrig trott på att det ens existerat, något jag bara såg i filmer och önskade mig i hemlighet. Något jag inte vågat tro på, förän nu. Vad jag känner för dig är äkta kärlek. Du har burit mig till toppen, så snälla tappa mig inte nu. Det är mycket längre till botten när vi hamnat så högt, och jag vet inte om min kropp kommer hålla för ännu ett fall. Jag älskar dig så mycket Felix Svensson, att vara utan dig finns inte ens i mitt huvud.

suttit och läst igenom dom 6-7sidor som socialen skickade hem, utredningen.
kan knappt andas när jag läser, hur kunde jag vara så svag & så grymt självisk?
jag är så otroligt glad att det äntligen är över.

igår var det 7månader sen ett av mitt livs största misstag, dom stunder jag vid fullt medvetande minns jag så väl. jag kommer ihåg att kroppen var blåröd och skakade av både kyla och ångest, att jag satt på bryggan och försökte övervinna paniken. men hjärtat slog snabbare och snabbare, andningen blev häftig. jag smsade med några, antagligen några av mina närmaste. folk ringde men jag klickade upptaget för jag visste att jag inte kunde få fram ett enda ord. och jag tänkte "fan, inte en dag till. jag orkar inte längre". allt blev svart. ångesten tog mig återigen och styrde mig.
när jag började få tillbaka lite kontroll stod jag med isande vatten upp till hakan, även huvudet var blött. jag fick panik över vart jag var och gick med tunga, skakiga steg upp ur vattnet. mamma & pappa hittade mig, och för första gången på väldigt länge höll min pappa om mig och sa att jag var det viktigaste i hans liv.

idag är det 10månader sen ännu ett grymt misstag. ni som känner mig eller läst min blogg länge vet vad jag menar när jag säger att hade inte tanten plockat upp mig så hade jag kanske inte funnits idag. trots att jag inte har en aning om vem hon är, så är jag henne evigt tacksam.
det är även 11månader sen jag lät en person komma in helt i mitt liv, en person som skulle trycka ner mig till botten och göra allt för att se mig lida. men tack vare den personen är jag idag tusen gånger starkare och har en psykisk styrka jag aldrig vågade drömma om att få.

imorgon är det 7månader sen mötet på BUP. mötet där dom sa att jag behövde komma bort, att jag behövde få vila upp mig och behövde en plats där jag var omringad av människor men utan saker eller personer som kunde skada mig. när jag fick en timme på mig att åka upp till skolan och säga hejdå till mina närmaste och sedan hem och packa. imorgon är det alltså 7månader sen jag var så pass svag att behandlingshem var enda utvägen.


det tog åratal av djupa depressioner, panikångest, självskadebeteende, självmordstankar osv, innan jag kom hit jag är idag. men jag tänker inte påstå att jag ångrar något, för jag har lärt mig så mycket av mina misstag.
jag har lärt mig att det viktigaste i livet är vänskap, men det lärde jag mig inte själv,
det var något som mamma jennie annie agnes olivia hannes adam lärde mig, utan dom hade jag utan tvekan varit död. när jag mådde som värst och försökte stöta bort alla som ville hjälpa mig, då stod dom kvar. genom varje fall höll dom fast vid mig, dom räddade mig från mig själv. det är dessa underbara personer jag har att tacka för att jag idag vågar vara lycklig, jag är ingenting utan er.

är jag fortfarande rädd? ja, det är jag.
varje gång jag känner saknad eller sorg blir jag rädd.
jag är rädd för mörker, jag är rädd för clowner, dockor & läkare
- men det finns inget jag är lika rädd för som mig själv.
januari-juni, då var varje dag en kamp om att hålla mig vid liv,
en kamp mot mig själv. för om ångesten tog över, då visste jag att det närsomhelst kunde vara slut.
kan inte räkna alla gånger jag känt ångesten komma, då jag skakat och dragit ihop mig till en försvarslös liten boll. kan inte heller räkna alla gånger jag vaknat ur paniken och sett blod runt mig, sår och blåmärken över kroppen eller varit på ställen lååångt ifrån vart jag var innan ångesten kom.
jag vill inte dö, innerst inne har jag aldrig någonsin velat dö. jag älskar att leva, mitt liv är underbart.
därför är jag rädd, rädd att få tillbaka ångesten, rädd att den ska kontrollera mig och att den ska se till att jag aldrig öppnar mina ögon igen. rädd att förlora allt detta jag precis lyckats hitta tillbaka till.
men jag vet att jag är så jävla stark nu. efter 12års kämpande har jag klarat det, och bara tanken på att jag lyckades gör mig starkare. när jag var för svag för att tro på mig själv, då trodde mina vänner på mig istället.
nu sätter jag hela min tro i min egen styrka. jag har en sjukdom som gör att jag periodvis blir deprimerad, men jag vet att min vilja att må bra är starkare än alla tabletter dom trycker i mig för att hålla humöret uppe. aldrig någonsin kommer jag låta något krossa mig igen.

uuuusch dåligdålig kväll. vet inte varför, började bara känna hur allt dåligt smög sig på mig och verkligen hoppade på mig. nu har jag legat i sängen i några timmar, vet knappt vad jag gjort. minns inte vad jag kollat på, vad jag lyssnat på eller vad jag skrivit. har varit fast med alldeles för mycket tankar.

är jag förvånad över att dåliga tankar plötsligt tog all kraft ifrån mig?
absolut inte, det är ju jultider nu. det blir alltid såhär då. tomt, ensamt.
det är under julen allting blir så verkligt igen, det är då vi skulle suttit tillsammans allihopa. jag måste varje år inse att vi är alla splittrade på olika sätt.

pappa ler och skojar, hela hans familj sitter samlad. äter skumtomtar, öppnar presenter, värmer sig vid brasan, pratar och har mysigt. men genom skämten har drar är rösten torr, en osäkerhet som skär genom varje andetag. jag önskar att jag kunde säga till han att allt är okej, att det är bra, att vi iallafall har varandra ikväll. men jag är en alltför dålig lögnare.

jag ser hur min älskade mamma skrattar, och kärleken hon ger både mig & min syster bara genom blickar är oändlig. hon försöker verka stark, nickar alltid för att säga att det är okej. men jag känner henne för bra, jag ser saknaden svida i hennes leende ögon. för hon tänker oxå på samma saker som jag, och hon har lika ont som jag. hon vet att julafton alltid kommer vara tom, att det alltid kommer finnas vissa saker som saknas för mycket. om jag bara hade styrkan att hålla om henne, berätta att vi ska vara lyckliga trots att vi inte är hela längre. jag vill så gärna kunna dra några vita lögner för att få se hennes ögon skina som förut.


vi ser alltid så lyckliga ut under julen. vi äter julbord tillsammans. vi tittar på kalle anka. vi byter julklappar. vi ler och tackar varandra för alla saker vi får. vi sjunger några julsånger, trycker i oss lite julgodis och pratar om glada saker. vi döljer alla känslor som egentligen förstör oss på insidan. vi tänker att gud, låt oss klara att hålla tårarna inne, låt oss verka lyckliga inför familj&släkt, låt oss trycka dom dåliga tankarna åt sidan. och vi tänker att snälla gud, låt oss vara lyckliga nu, bara för en kväll.

men kanskekanske är vi allihopa lite starkare i år, bara kanske klarar vi det lite bättre detta år än dom tidigare. kanske.

flera år tog det mig att återuppbygga mig själv,
efter nästan ett helt liv av djup depression, misstag & försök
- så vågade jag äntligen kalla mig själv lycklig.
två dagar tog det för er att ställa mig på ruta ett igen.
men jag ska inte ge upp, aldrig igen.
jag fick känna den där känslan när allting går bra,
den varma känslan som får mungiporna att dras uppåt av ren automatik.
behandla mig hurfan ni vill, men jag fick känna hur det känns när ingenting kan krossa mig,
och jag tänker kämpa tills jag får behålla den känslan.

Anonym om fint folk♥:
du tycker ju om felix, eller hur? är det för ytan, eller bryr du dig om insidan med? för du är en jäkligt snygg brud så du borde kunna få vemsomhelst i stort sett, så vad är det som gör att du vill ha just han?
och sen, hur vet du när du tycker om någon? för alltså jag har jättesvårt att bli kär, och vet inte riktigt när jag är det och inte. och är rädd att bli totaldissad eller att folk ska snacka skit om mig till den jag gillar, eller till mig om den jag gillar.. är du aldrig rädd för det?
är jätte tacksam för svar, tycker du är en tjej med en hel del innanför pannbenet. och älskar din blogg, heh. :)


svar; först vill jag tacka för komplimangerna, hur gulligt som helst! :)
och ja, jag tycker väldigt mycket om felix, haha.
varför jag tycker om just han? insidan. visst, han är snygg och allt, det kan jag inte säga emot. men han har en så sjukt underbar personlighet. han är annorlunda från dom flesta andra killar, speciell på ett bra sätt. dessutom mår jag så himla bra med han, han får mig glad. så ja, det är väl därför jag tycker om han.
när man tycker om någon så känns det i hela kroppen. man vill vara med den hela tiden, saknar den när man inte är me'n. tänker på den och blir glad bara man får ett sms av den lixom. och tycker man verkligen om någon så är att hålla om den bland det bästa som finns.
tro mig jag är oxå rädd, rentav livrädd faktiskt. jag är alltid orolig att jag ska göra fel eller på något sätt inte duga, och den rädslan är följden av att ha blivit behandlad dåligt av tidigare killar. men jag försöker intala mig själv att alla killar inte är likadana.
men när det kommer till att snacka skit; det tänker jag inte så mycket på ärligt talat. jag är en tjej med attityd, och en stark självkänsla som står upp för mig själv. jag kan lova att det inte är något som uppskattas av alla, så det snackas väldigt mycket skit om mig. bryr jag mig? inte det minsta. jag är den jag är helt enkelt, om killen jag håller på med lyssnar på andras åsikter/skitsnack så är det hans val och därmed hans förlust.
skulle någon snacka skit om den jag tyckte om.. vem bryr sig? visst det är jävligt irriterande när folk kommer med sina onödiga kommentarer för att förstöra, men det är inget att lägga energi på. om du har en kille/tjej så är det ju ni två som ska tycka om varandra, resten av världen kan hålla käften stängd.

gooooogle

det är alltid runt julen som det svider som värst,
det har gått flera år men jag kan fortfarande inte förstå att du inte ska komma.
att du inte ska sitta med oss, äta julbord & dela ut presenter.
jag vet ju att du är borta, ändå hoppas jag varje år att du ska komma.
jävla jul.

 

detta kommer bli en lång text för det är mycket tankar kring det, men jag tycker ändå ni borde lägga ett par minuter på att läsa igenom det.

har tänkt på en sak ett tag, vad är det som är så speciellt med att vara "normal"?
kan inte räkna hur många gånger jag har fått höra att jag är "onormal", ska det vara något negativt? vet inte med er, men jag tar det som en komplimang. att jag inte är som alla andra.
för som alla andra är jag absolut inte, det vet jag också om. jag älskar att sticka ut, att märkas, att kunna skiljas ur mängden lixom. när folk ser mig i en större grupp så vill jag inte vara en av alla andra, som man bara drar förbi med blicken i sökandet efter något annorlunda. jag vill vara det där ögat fastnar på, som är annorlunda. jag struntar i om folk stirrar för att jag är så jävla konstig, för att jag säger random saker, för att jag har störda idéer och genomför't eller för dom tycker att jag är skitful. så länge dom ser mig som annorlunda är jag helt nöjd.

när jag var liten var jag rädd, eller vafan jag var skräckslagen, för att vara annorlunda. om jag hade andra åsikter kanske dom skulle tycka att jag var dum i huvudet? och om jag klädde mig på ett annat sätt skulle dom säkert reta mig? om jag inte gjorde så och så och så.. idiotiskt alltihop. jag höll mig i bakgrunden när många var med, var så extremt rädd att jag skulle göra något fel som folk sedan skulle påpeka och reta mig för. jag ville inget hellre än att vara som dom andra, smälta in. men egentligen har jag alltid vetat att jag är annorlunda, och hela mitt liv har jag innerst inne haft väldigt starka åsikter om det mesta, men jag vågade aldrig öppa käften. det hela handlade självklart bara om osäkerhet, att jag inte trodde på mig själv.

det var först för några år sen som jag insåg hur tråkigt mitt liv var när jag ständigt ville hålla koll på hur andra betedde sig, vad dom sa, hur dom klädde sig. och jag insåg att alla domdär "populära gängen" som alla såg upp till under lågstadiet, dom var idioter. enda anledningen till att dom var högst upp, var för att dom tryckt ner alla andra till botten, ingen vågade säga emot dom. och jag vet att det fortfarande fungerar så, inte alltid under tonåren, men under lågstadiet. det bildas ett litet gäng av både killar och tjejer, som på olika sätt trycker ner andra. dom säger inte alltid direkt märkbara elaka saker, utan det kan vara att dom skrattar, viskar & pekar mot några andra, och så är dom andra nere. på så sätt jobbar sig gänget uppåt och till slut har dom makt över alla. egentligen är det sjukt hur elaka så pass små barn kan vara.

nu vet dom allra flesta att det inte spelar någon roll vad dom säger till mig, hur mycket dom än klagar på att jag är annorlunda så förändrar jag mig inte för deras skull. alla föds till att vara en person; sig själv. och något jag verkligen förstått är att oavsett hur mycket skit man får ta, så finns det inget som kan få en att må så bra som att våga vara sig själv.
jag har somsagt väldigt starka åsikter, och jag håller mig till dom. tycker du inte som jag? well, alla tycker inte lika, så är det bara.
jag har en annorlunda stil & tar på mig det skönaste jag hittar. påpeka att dendär tröjan jag har är från 1876 eller att det är white trash att gå runt i mjukisbyxor, säg det rakt upp i ansiktet på mig. ingen tvingar dig att se ut som jag.
min humor är jävligt konstig enligt många. jag skrattar åt omogna skämt, men vad är det för fel på att ha roligt? fler borde kunna skratta så mycket dagligen.
ibland får jag sjuka idéer, och tro mig det slutar inte alltid jättebra. men jag har roligt, för jag vågar säga mina idéer rakt ut och prova på idiotiska saker.
när jag kommer att tänka på konstiga saker, så säger jag det rätt ut. jag och annie satt t.ex. i ungefär en halvtimme och pratade om att ifall vi var killar med enorma snoppar skulle vi kunna slå ner folk när vi hade stånd. inte det vanligaste samtalsämnet kanske?

jag tänker inte sitta här och klanka ner på er som ständigt efterliknar varandra, tvärtom så tycker jag synd om er och jag önskar att jag kunde hjälpa er att våga vara precis som ni känner för. för jag vet dendär oroliga känslan som håller en vaken om nätterna, tankarna som strömmar genom huvudet om och om igen tills man istället somnar och drömmer om att bli ensam. för det är ju vad man är rädd för, egentligen, att alla ska lämna en för att man inte är precis som dom. att lämna självkänslan bakom sig och låta osäkerheten ta över är enkelt, det är desto svårare att försöka hitta tillbaka till självkänslan.
men tänk efter lite, mår ni bra av att försöka kopiera alla andra, av att följa grupptrycket? köper ni en tröja bara för den är populär, färgar ni håret till den modernaste färgen, säger ni att ni hatar era föräldrar bara för alla andra säger det? skulle ni delta i en misshandel bara för att dom andra stod där och sparkade?

jag hoppas att fler vågar stå på sig lite och börjar vara som dom vill. om ni är er själva, det är först då ni märker vilka era riktiga vänner är. för dina äkta vänner kommer stanna hos dig även om du tycker annorlunda eller har andra kläder. tro mig, jag vet. dom som stannade hos mig genom alla mina osäkra förändringar var jennie annie agnes & min familj, och jag insåg att det var dom jag behövde mest i hela världen. jag är mycket lyckligare nu när jag vågar vara mig själv. och jag skulle hellre ta mitt eget liv, än bli en av alla andra!

nathalie längst bak, 5-6år
<-izabelle & jeninie-> , 2-3år

alla ska handla julklappar och ge varandra, alla ska pynta hela huset, vara glada och så vidare.

men jag vill inte ha en ful gran i huset och hänga massa saker i, vill inte ha ljusstakar eller stjärnor i fönstren, vill inte samla släkten och sen tjocka oss med äcklig mat, vill inte baka pepparkakor eller ha små tomtar överallt, och jag vill förhelvete inte ha några jävla julklappar.
jag hatar julen, det är den värsta tiden på året. varje år ber jag om att få slippa,
att dom inte ska göra om hela huset till något jävla myshus för tomtar.
men varje år, några veckor före jul, så kommer jag hem och hela huset är sönderpytat med julskit. den dagen låser jag alltid in mig, sjunker ner på golvet och bryter ihop. kan sitta där ett dygn om inte mer.

när jag var liten var julen det bästa som fanns, för då var alla med. allting var så in i helvetes jävla fittigt underbart. nu finns du inte, men varje jul kan jag ändå inte låta bli att hoppas på att du ska komma. att du ska sätta dig i fotöljen som vanligt, smutta på ditt whiskeyglas & att det ska stå "god jul izabelle önskar morfar" på några julklappar. och jag blir lika krossad varje gång du inte kommer. ingenting är sig likt utan min bästa vän, och varje andetag utan dig vid min sida är tungt att ta. fyfan vad det är tomt utan dig.

pratat med några killar senaste dagarna, om kärlek osv, och har kommit fram till en sak;
killar & tjejer är likadana.
tjejer klagar alltid på att killar är idioter, att dom aldrig bryr sig eller tar något seriöst
- men det är egentligen minst lika många tjejer som är precis likadana.
och dessutom är det långt ifrån alla killar som är såna.
killar tänker väldigt mycket som tjejer, och blir lika sårade när dom blir behandlade dåligt.
vare sig det är killar eller tjejer; kärleken är densamma.

jag har själv varit en idiot, flera gånger. och det är inget jag är stolt över precis,
tvärtom så skäms jag som betett mig så och sårat fina killar.
när jag blev sårad en gång för ett tag sen, något/några år sen ungefär,
så slutade jag tro på kärlek helt,
och jag var så rädd för att bli sårad en gång till att jag istället sårade andra.
kan inte räkna alla gånger jag anklagat killar för att vara idioter, men kan inte heller räkna alla nätter jag gråtit av ångest över dom misstag jag gjort som sårat andra.
det värsta var bara att jag förut inte hade styrkan att skärpa mig och lägga ner det dåliga, inte förän en kille som stod mig nära blev sårad och visade det. då insåg jag att jag inte kan hålla på så, ingen mådde bra av det.

nu har jag slutat hålla på, och önskar alla kunde förstå att jag faktiskt har förändrats.
det låter smörigt och så, men jag vill inte ha någon som är snyggast i hela världen eller bäst på allt, jag vill ha någon med lika mycket brister som jag själv med som är perfekt för mig.
en kille ska självklart kunna bli arg men utan att slåss och skrika sönder halsen.
och han får bli lite gulligt avis när jag är med mina killkompisar, men han ska inte bli sådär galen,  han måste lita på mig -för är jag tillsammans med någon så är det ju för att jag vill ha just honom och ingen annan,visst?
men viktigast av allt måste vi kunna prata om precis vadsomhelst, han måste kunna gråta inför mig så jag kan hjälpa&trösta, han ska lita på att jag alltid ställer upp för honom.
precis som i den där låten, "som bästa vänner som tagit det till nästa level".
har verkligen fått nog av dåliga förhållanden, svek från båda håll osv, vill inte chansa fler gånger. jag vill någon gång kunna vara säker.

när jag var liten hade jag varken självförtroende eller självkänsla,
tyckte att jag bara var ful & äcklig och trodde aldrig på att jag kunde klara ens minsta lilla.
men efter att ha kommit ur en omgång djup depression 2007, utan mediciner eller för mycket läkar/psykolog-hjälp, så började jag äntligen tro på mig själv.
jag blev den där glada tjejen med stark attityd och ordentliga åsikter jag höll fast vid oavsett vad andra tyckte, hon som inte behövde röka för att må bra utan det räckte med mina vänners närhet så var jag på topp!
men efter depressionen vinter/vår2010 så har jag tryckt ner mig själv mer och mer, trängt bort min självkänsla och blivit så förbannat osäker på mig själv. jag vet inte vem eller hur jag är längre, vet inte hur jag var förut. försökte ändra tillbaka,
när jag misslyckades lät jag allt gå åt det håll det ville; rätt åt helvete.
jag skrattar fortfarande, men inombords är det bara tyst, det är tomt inuti. senaste tiden har jag blivit osäker på om jag kan känna alls längre, för inget har gjort ont och inget har gjort mig gladare. när jag gråtit har jag egentligen inte känt något annorlunda, för den där klumpen i magen som säger att något saknas finns där hela tiden, dygnet runt. ibland vaknar jag till och med av magont och då är det saknaden.
så grymt länge har jag försökt komma på vad jag saknat, men utan resultat.
men nu vet jag vad jag saknar; mig själv.
jag försökte så hårt att hålla fast vid min själv, försökte så mycket att inte falla, att jag istället förlorade mig själv där nånstans på vägen. jag försökte vara alla till lags, men förlorade den som egentligen borde komma först i mitt liv, jag.
jag har förlorat mycket på detta, men med varje förlust kommer en vinst, och även om det alltid kommer saknas ett par bitar så tror jag att jag lärt mig en hel del på detta.
nu ska jag försöka bygga upp självkänslan jag själv bröt ner, så jag kan få tillbaka leendet på läpparna igen!

jag har försökt att inte bry mig,
försökt att inte tänka på det hela tiden.
men jag hittade gamla bilder och videor,
och genom skrattet rann det tårar.
folk frågar hela tiden om dig, om oss,
och jag skakar på huvudet, drar bort blicken och pratar om annat,
för jag vill inte tänka på det jämt.
ändå är du det enda som funnits i mitt huvud senaste tiden.
vet inte vad som hände, jag fuckade det totalt,
tänkte en sak men gjorde en annan.
jag skulle kunna be om ursäkt, men det ändrar ingenting,
jag kan inte förändra det som hänt hur gärna jag än vill.
tänker inte komma krypandes för det tjänar ingenting till,
men du ska veta att du alltid kommer vara en stor del av hela mig.
förlåt.

det är så lätt att låtsas, så lätt att gå runt med ett leende på läpparna, säga att allt är bra
- det svåra är att faktiskt erkänna vad som är fel.

kan inte låta bli att skratta, för det är så förbannat töntigt.
är det verkligen så svårt att kasta åsikterna i ansiktet på mig?
tyck gärna precis vad ni vill, för jag skiter i vilket,
men att fler och fler inte vågar stå fört till mig,
det gör mig jävligt pissed.

jag har världens finaste & bästa vänner som ställer upp i alla lägen.
min familj är världens underbaraste och har stöttat mig genom dom värsta depressioner.
jag har tillräckligt med pengar för att kunna köpa både
mat & kläder och ändå ha över till lite annat.
är inte olyckligt kär och aldrig ensam.
vad mer behöver jag, egentligen? ingenting.

ändå saknas något hela tiden, som ett svidande sår inuti.
varje gång jag hör en fin låt trycker tårarna på, varje kväll innan jag somnar
känner jag en enorm saknad och ensamhet.
kanske beror det på mitt funktionshinder, eller på årstiden? det påverkar ju så mycket sägs det.
eller kanske har jag försökt förtränga något jag borde tagit itu med för länge sen..?
det är dags att börja försöka hålla hårt i mig själv nu, för jag vägrar falla lika hårt en gång till.

Well, I couldn't tell you
Why she felt that way? She felt it everyday
And I couldn't help her
I just watched her make the same mistakes again

What's wrong, what's wrong now?
Too many, too many problems
Don't know where she belongs
Where she belongs