17 maj 2004 -du är saknad.
Jag minns allt så väl, har låtit drömmarna påminna mig,
spelat upp det för mig själv i huvudet tusentals gånger.
Jag minns julen, den sista julklappen jag fick av dig.
Och jag minns veckan, då du kom ner för att fira mig & mamma.
Under de senaste åren har jag tvingat mig själv att lära mig minnas det bra också,
så mest av allt minns jag sista gången jag sa godnatt till dig,
ett godnatt, en kram, "jag älskar dig" och ett snabbt leende.
Hade jag vetat att det var sista gången jag fick säga godnatt till dig,
så hade jag aldrig någonsin släppt dig, jag hade berättat för dig hur mycket du betydde,
hur lycklig jag var att du fanns, att du helt enkelt var bäst.
Du åkte hem dagen därpå, tillbaka till vackra Ekeby.
Jag minns inte exakt hur det var sen, men jag minns att du åkte in på sjukhus igen,
men då var läget stabilt hade det sagts.
Vi satt och fikade, jag mamma nathalie pelle & maj-lis, när telefonen ringde.
Mamma svarade och det syntes på henne att något var fel, och när hon lagt på sa hon
att hon var tvungen att åka upp till sjukhuset i Nyköping.
"Morfar har blivit mycket sämre" sa hon.
Jag ville så gärna följa med, jag tjatade och skrek,
men jag skulle åka på klassresa nästa dag, så jag fick inte.
"Du ska ju åka till Lilla Landet med klassen och ha så roligt" sa mamma till mig.
Till slut fick jag ge upp, så mamma & pelle åkte själva till dig.
Hela natten låg jag vaken, det gjorde så ont i kroppen, jag bara skakade.
Jag trodde för en stund att oron skulle bränna igenom huden
och bilda hål på kropp.
Tårarna rann, och tankarna strömmade hela tiden genom huvudet.
Jag har aldrig trott på gud, men den natten knöt jag händerna
minst hundra gånger och bad,
jag bad att du skulle må bra igen, jag bad för att slippa bli lämnad.
Strax efter 6 på morgonen ringde telefonen, och jag hade den ju redan i handen,
för dom skulle ringa, mamma och pelle, det hade dom lovat.
Skakande svarade jag i telefonen, och det var pelle.
Hans ord har ekat i mitt huvud ända sedan dess;
"Hej. väckte jag dig? jaha oj har du inte sovit? nej han..alltså, det var därför jag ringde, för att berätta. Morfar har somnat in nu, en skön evig sömn. Han drog ur alla sladdar, han ville till mormor, han har det bra."
Efter det slutade jag lyssna, och samtidigt slutade min kropp skaka.
Blixtstilla stod jag i vardagsrummet och stirrade på absolut ingenting,
ända tills jag släppte telefonen och gick in och la mig.
Mamma berättade efteråt att det sista du sa var "flickorna?"
och mamma berättade att vi var hemma.
Sedan sa hon något, du fällde några tårar och somnade in.
I en typ månad var jag som vandrande död,
ibland tvekade jag på om jag faktiskt levde än.
Jag var så tom, kände ingenting.
Grät inte, sov nästan inte, pratade knappt.
Alla försökte få mig på bättre humör, skickades till skolkuratorn, ingenting hjälpte.
Men så kom begravningen, och jag bröt ihop. Skrek, grät.
Efter det grät jag varje natt i 4 år.
Min depression tog start, det gjorde även sömnproblemen.
När jag var 12 år kände jag mig så ensam och jag saknade dig mer än någonsin,
så då började även ätstörningarna komma.
Bråk hemma, klarade inte av skolan, stötte bort mina närmaste,
och det jobbigaste var att du inte fanns där för att stötta mig.
Självmordstankar och självskadebeteende var min vardag,
allt för att få komma lite närmare dig.
Men med åren har jag ju lärt mig att hantera min sorg på bättre sätt än så,
för jag vet ju att du har det bättre nu.
Ibland känner jag att du är med mig,
i dom stunderna vet jag exakt skillnad på rätt och fel,
och allting blir enkelt och rätt.
Tårar rinner fortfarande och jag saknar dig lika mycket nu som då,
men jag har lärt mig att minnas allt bra.
Och morfar, jag minns vad du sa den där dagen hemma hos dig,
när jag var så rädd för döden.
"Älskade barn, jag kommer att dö före dig. Men jag kommer inte lämna dig,
jag kommer vänta. Jag kommer sitta i trappan och titta på tågen tills du kommer, så går vi vidare tillsammans därifrån.
Jag lovar att vänta på dig izabelle."
Det gör fortfarande ont i kroppen när jag tänker på dig,
men jag svär att jag aldrig tänker ge upp igen.
Jag kommer alltid kämpa för dig, precis som jag lovade.
spelat upp det för mig själv i huvudet tusentals gånger.
Jag minns julen, den sista julklappen jag fick av dig.
Och jag minns veckan, då du kom ner för att fira mig & mamma.
Under de senaste åren har jag tvingat mig själv att lära mig minnas det bra också,
så mest av allt minns jag sista gången jag sa godnatt till dig,
ett godnatt, en kram, "jag älskar dig" och ett snabbt leende.
Hade jag vetat att det var sista gången jag fick säga godnatt till dig,
så hade jag aldrig någonsin släppt dig, jag hade berättat för dig hur mycket du betydde,
hur lycklig jag var att du fanns, att du helt enkelt var bäst.
Du åkte hem dagen därpå, tillbaka till vackra Ekeby.
Jag minns inte exakt hur det var sen, men jag minns att du åkte in på sjukhus igen,
men då var läget stabilt hade det sagts.
Vi satt och fikade, jag mamma nathalie pelle & maj-lis, när telefonen ringde.
Mamma svarade och det syntes på henne att något var fel, och när hon lagt på sa hon
att hon var tvungen att åka upp till sjukhuset i Nyköping.
"Morfar har blivit mycket sämre" sa hon.
Jag ville så gärna följa med, jag tjatade och skrek,
men jag skulle åka på klassresa nästa dag, så jag fick inte.
"Du ska ju åka till Lilla Landet med klassen och ha så roligt" sa mamma till mig.
Till slut fick jag ge upp, så mamma & pelle åkte själva till dig.
Hela natten låg jag vaken, det gjorde så ont i kroppen, jag bara skakade.
Jag trodde för en stund att oron skulle bränna igenom huden
och bilda hål på kropp.
Tårarna rann, och tankarna strömmade hela tiden genom huvudet.
Jag har aldrig trott på gud, men den natten knöt jag händerna
minst hundra gånger och bad,
jag bad att du skulle må bra igen, jag bad för att slippa bli lämnad.
Strax efter 6 på morgonen ringde telefonen, och jag hade den ju redan i handen,
för dom skulle ringa, mamma och pelle, det hade dom lovat.
Skakande svarade jag i telefonen, och det var pelle.
Hans ord har ekat i mitt huvud ända sedan dess;
"Hej. väckte jag dig? jaha oj har du inte sovit? nej han..alltså, det var därför jag ringde, för att berätta. Morfar har somnat in nu, en skön evig sömn. Han drog ur alla sladdar, han ville till mormor, han har det bra."
Efter det slutade jag lyssna, och samtidigt slutade min kropp skaka.
Blixtstilla stod jag i vardagsrummet och stirrade på absolut ingenting,
ända tills jag släppte telefonen och gick in och la mig.
Mamma berättade efteråt att det sista du sa var "flickorna?"
och mamma berättade att vi var hemma.
Sedan sa hon något, du fällde några tårar och somnade in.
I en typ månad var jag som vandrande död,
ibland tvekade jag på om jag faktiskt levde än.
Jag var så tom, kände ingenting.
Grät inte, sov nästan inte, pratade knappt.
Alla försökte få mig på bättre humör, skickades till skolkuratorn, ingenting hjälpte.
Men så kom begravningen, och jag bröt ihop. Skrek, grät.
Efter det grät jag varje natt i 4 år.
Min depression tog start, det gjorde även sömnproblemen.
När jag var 12 år kände jag mig så ensam och jag saknade dig mer än någonsin,
så då började även ätstörningarna komma.
Bråk hemma, klarade inte av skolan, stötte bort mina närmaste,
och det jobbigaste var att du inte fanns där för att stötta mig.
Självmordstankar och självskadebeteende var min vardag,
allt för att få komma lite närmare dig.
Men med åren har jag ju lärt mig att hantera min sorg på bättre sätt än så,
för jag vet ju att du har det bättre nu.
Ibland känner jag att du är med mig,
i dom stunderna vet jag exakt skillnad på rätt och fel,
och allting blir enkelt och rätt.
Tårar rinner fortfarande och jag saknar dig lika mycket nu som då,
men jag har lärt mig att minnas allt bra.
Och morfar, jag minns vad du sa den där dagen hemma hos dig,
när jag var så rädd för döden.
"Älskade barn, jag kommer att dö före dig. Men jag kommer inte lämna dig,
jag kommer vänta. Jag kommer sitta i trappan och titta på tågen tills du kommer, så går vi vidare tillsammans därifrån.
Jag lovar att vänta på dig izabelle."
Det gör fortfarande ont i kroppen när jag tänker på dig,
men jag svär att jag aldrig tänker ge upp igen.
Jag kommer alltid kämpa för dig, precis som jag lovade.
jag älskar dig bästa vän, hoppas du vilar i frid
Kommentarer
Postat av: My
Vill bara säga att texten berörde något enormt, jag började själv gråta. För jag vet hur det känns att förlora någon man står så nära. Det är hemskt.
Postat av: ebba
åh gud vad fint skrivet gumman!
jag saknar dig så enormt, vi MÅSTE ses snart.
älskar dig<3
Postat av: lea
jättefint skrivit gumman :')§
jag vet hur det känns, det är förjävligt jobbigt.. men man måste kämpa vidare
puss!
Postat av: Beataljung ~
Åh jag tycker så synd om dig...
Men jag hoppas att du vet att även vi inte är så tajta längre, så kommer jag alltid att vara här för dig om du behöver någon.
Postat av: Adam
fyfan:( önskar jag kunde ta bort den smärta som jag bara kan föreställa mig att du känner:( jage e ganska säker på att du har nämnt dethär för mig non gång förut, inte säker men du vet att du kan tjata om samma sak om å om igen tusen gånger, bara du mår bättre<3 finns allid å för evigt här för dig bella de vet du<3
Postat av: fanny
texten är värkligen såå fin!
beklagar värkligen,
r.i.p <3
Trackback
