klicka på bilden.

det var meningen att vara så,
vi fyra mot allt annat.
har kollat igenom varenda bild från då,
vi ser lyckliga ut på allihop.
jag förstog inte vad som gick fel,
vad jag gjorde för något dumt som drog oss isär.
jag minns inte vad jag tänkte den dagen,
minns inte vad jag kände.
allt jag minns är att du sa hejdå, log lite och stängde dörren,
att mamma grät och sa att du inte kom tillbaka.
men jag minns alla åren som kom därefter,
jag minns alla nätter jag grät efter dig.
alla nätter jag hörde mamma gråta, alla dagar hon kämpade för att hålla skenet uppe.
hon tvingades vara stark, trots att vi alla visste hur dåligt hon mådde.
jag tror inte jag insett förens nu senare, vilken sjukt otrolig mamma jag egentligen har.
mormor dog, du lämnade oss och pengarna var åt helvete.
jag minns alla gånger jag skrapade min bara fot mot marken,
kände det svida till och började gråta,
allt för någon minut i ditt knä, och din puss på min panna.
jag försökte med allt, ändå såg du mig knappt.
saknaden efter dig förstörde mig, fattar du inte det?
efter elva år kommer du till mig, vill bli en del av mitt liv igen.
du lovar, du sviker. som vanligt.
jag skulle göra precis vadsomhelst, för att en gång i mitt liv
få veta säkert att du älskar mig, att jag duger för dig.
hela min uppväxt har jag sett upp till dig, och precis lika länge har du sett ner på mig.

jag hade en familj en gång, det tog du ifrån mig.
du har två döttrar till, kan få fler om du bara vill
men jag har bara en pappa och kan aldrig få en ny.