när jag var liten hade jag varken självförtroende eller självkänsla,
tyckte att jag bara var ful & äcklig och trodde aldrig på att jag kunde klara ens minsta lilla.
men efter att ha kommit ur en omgång djup depression 2007, utan mediciner eller för mycket läkar/psykolog-hjälp, så började jag äntligen tro på mig själv.
jag blev den där glada tjejen med stark attityd och ordentliga åsikter jag höll fast vid oavsett vad andra tyckte, hon som inte behövde röka för att må bra utan det räckte med mina vänners närhet så var jag på topp!
men efter depressionen vinter/vår2010 så har jag tryckt ner mig själv mer och mer, trängt bort min självkänsla och blivit så förbannat osäker på mig själv. jag vet inte vem eller hur jag är längre, vet inte hur jag var förut. försökte ändra tillbaka,
när jag misslyckades lät jag allt gå åt det håll det ville; rätt åt helvete.
jag skrattar fortfarande, men inombords är det bara tyst, det är tomt inuti. senaste tiden har jag blivit osäker på om jag kan känna alls längre, för inget har gjort ont och inget har gjort mig gladare. när jag gråtit har jag egentligen inte känt något annorlunda, för den där klumpen i magen som säger att något saknas finns där hela tiden, dygnet runt. ibland vaknar jag till och med av magont och då är det saknaden.
så grymt länge har jag försökt komma på vad jag saknat, men utan resultat.
men nu vet jag vad jag saknar; mig själv.
jag försökte så hårt att hålla fast vid min själv, försökte så mycket att inte falla, att jag istället förlorade mig själv där nånstans på vägen. jag försökte vara alla till lags, men förlorade den som egentligen borde komma först i mitt liv, jag.
jag har förlorat mycket på detta, men med varje förlust kommer en vinst, och även om det alltid kommer saknas ett par bitar så tror jag att jag lärt mig en hel del på detta.
nu ska jag försöka bygga upp självkänslan jag själv bröt ner, så jag kan få tillbaka leendet på läpparna igen!