detta kommer bli en lång text för det är mycket tankar kring det, men jag tycker ändå ni borde lägga ett par minuter på att läsa igenom det.

har tänkt på en sak ett tag, vad är det som är så speciellt med att vara "normal"?
kan inte räkna hur många gånger jag har fått höra att jag är "onormal", ska det vara något negativt? vet inte med er, men jag tar det som en komplimang. att jag inte är som alla andra.
för som alla andra är jag absolut inte, det vet jag också om. jag älskar att sticka ut, att märkas, att kunna skiljas ur mängden lixom. när folk ser mig i en större grupp så vill jag inte vara en av alla andra, som man bara drar förbi med blicken i sökandet efter något annorlunda. jag vill vara det där ögat fastnar på, som är annorlunda. jag struntar i om folk stirrar för att jag är så jävla konstig, för att jag säger random saker, för att jag har störda idéer och genomför't eller för dom tycker att jag är skitful. så länge dom ser mig som annorlunda är jag helt nöjd.

när jag var liten var jag rädd, eller vafan jag var skräckslagen, för att vara annorlunda. om jag hade andra åsikter kanske dom skulle tycka att jag var dum i huvudet? och om jag klädde mig på ett annat sätt skulle dom säkert reta mig? om jag inte gjorde så och så och så.. idiotiskt alltihop. jag höll mig i bakgrunden när många var med, var så extremt rädd att jag skulle göra något fel som folk sedan skulle påpeka och reta mig för. jag ville inget hellre än att vara som dom andra, smälta in. men egentligen har jag alltid vetat att jag är annorlunda, och hela mitt liv har jag innerst inne haft väldigt starka åsikter om det mesta, men jag vågade aldrig öppa käften. det hela handlade självklart bara om osäkerhet, att jag inte trodde på mig själv.

det var först för några år sen som jag insåg hur tråkigt mitt liv var när jag ständigt ville hålla koll på hur andra betedde sig, vad dom sa, hur dom klädde sig. och jag insåg att alla domdär "populära gängen" som alla såg upp till under lågstadiet, dom var idioter. enda anledningen till att dom var högst upp, var för att dom tryckt ner alla andra till botten, ingen vågade säga emot dom. och jag vet att det fortfarande fungerar så, inte alltid under tonåren, men under lågstadiet. det bildas ett litet gäng av både killar och tjejer, som på olika sätt trycker ner andra. dom säger inte alltid direkt märkbara elaka saker, utan det kan vara att dom skrattar, viskar & pekar mot några andra, och så är dom andra nere. på så sätt jobbar sig gänget uppåt och till slut har dom makt över alla. egentligen är det sjukt hur elaka så pass små barn kan vara.

nu vet dom allra flesta att det inte spelar någon roll vad dom säger till mig, hur mycket dom än klagar på att jag är annorlunda så förändrar jag mig inte för deras skull. alla föds till att vara en person; sig själv. och något jag verkligen förstått är att oavsett hur mycket skit man får ta, så finns det inget som kan få en att må så bra som att våga vara sig själv.
jag har somsagt väldigt starka åsikter, och jag håller mig till dom. tycker du inte som jag? well, alla tycker inte lika, så är det bara.
jag har en annorlunda stil & tar på mig det skönaste jag hittar. påpeka att dendär tröjan jag har är från 1876 eller att det är white trash att gå runt i mjukisbyxor, säg det rakt upp i ansiktet på mig. ingen tvingar dig att se ut som jag.
min humor är jävligt konstig enligt många. jag skrattar åt omogna skämt, men vad är det för fel på att ha roligt? fler borde kunna skratta så mycket dagligen.
ibland får jag sjuka idéer, och tro mig det slutar inte alltid jättebra. men jag har roligt, för jag vågar säga mina idéer rakt ut och prova på idiotiska saker.
när jag kommer att tänka på konstiga saker, så säger jag det rätt ut. jag och annie satt t.ex. i ungefär en halvtimme och pratade om att ifall vi var killar med enorma snoppar skulle vi kunna slå ner folk när vi hade stånd. inte det vanligaste samtalsämnet kanske?

jag tänker inte sitta här och klanka ner på er som ständigt efterliknar varandra, tvärtom så tycker jag synd om er och jag önskar att jag kunde hjälpa er att våga vara precis som ni känner för. för jag vet dendär oroliga känslan som håller en vaken om nätterna, tankarna som strömmar genom huvudet om och om igen tills man istället somnar och drömmer om att bli ensam. för det är ju vad man är rädd för, egentligen, att alla ska lämna en för att man inte är precis som dom. att lämna självkänslan bakom sig och låta osäkerheten ta över är enkelt, det är desto svårare att försöka hitta tillbaka till självkänslan.
men tänk efter lite, mår ni bra av att försöka kopiera alla andra, av att följa grupptrycket? köper ni en tröja bara för den är populär, färgar ni håret till den modernaste färgen, säger ni att ni hatar era föräldrar bara för alla andra säger det? skulle ni delta i en misshandel bara för att dom andra stod där och sparkade?

jag hoppas att fler vågar stå på sig lite och börjar vara som dom vill. om ni är er själva, det är först då ni märker vilka era riktiga vänner är. för dina äkta vänner kommer stanna hos dig även om du tycker annorlunda eller har andra kläder. tro mig, jag vet. dom som stannade hos mig genom alla mina osäkra förändringar var jennie annie agnes & min familj, och jag insåg att det var dom jag behövde mest i hela världen. jag är mycket lyckligare nu när jag vågar vara mig själv. och jag skulle hellre ta mitt eget liv, än bli en av alla andra!

nathalie längst bak, 5-6år
<-izabelle & jeninie-> , 2-3år