Our eyes are at the front, because it's better to see where you're going rather than where you've been.

suttit och läst igenom dom 6-7sidor som socialen skickade hem, utredningen.
kan knappt andas när jag läser, hur kunde jag vara så svag & så grymt självisk?
jag är så otroligt glad att det äntligen är över.

igår var det 7månader sen ett av mitt livs största misstag, dom stunder jag vid fullt medvetande minns jag så väl. jag kommer ihåg att kroppen var blåröd och skakade av både kyla och ångest, att jag satt på bryggan och försökte övervinna paniken. men hjärtat slog snabbare och snabbare, andningen blev häftig. jag smsade med några, antagligen några av mina närmaste. folk ringde men jag klickade upptaget för jag visste att jag inte kunde få fram ett enda ord. och jag tänkte "fan, inte en dag till. jag orkar inte längre". allt blev svart. ångesten tog mig återigen och styrde mig.
när jag började få tillbaka lite kontroll stod jag med isande vatten upp till hakan, även huvudet var blött. jag fick panik över vart jag var och gick med tunga, skakiga steg upp ur vattnet. mamma & pappa hittade mig, och för första gången på väldigt länge höll min pappa om mig och sa att jag var det viktigaste i hans liv.

idag är det 10månader sen ännu ett grymt misstag. ni som känner mig eller läst min blogg länge vet vad jag menar när jag säger att hade inte tanten plockat upp mig så hade jag kanske inte funnits idag. trots att jag inte har en aning om vem hon är, så är jag henne evigt tacksam.
det är även 11månader sen jag lät en person komma in helt i mitt liv, en person som skulle trycka ner mig till botten och göra allt för att se mig lida. men tack vare den personen är jag idag tusen gånger starkare och har en psykisk styrka jag aldrig vågade drömma om att få.

imorgon är det 7månader sen mötet på BUP. mötet där dom sa att jag behövde komma bort, att jag behövde få vila upp mig och behövde en plats där jag var omringad av människor men utan saker eller personer som kunde skada mig. när jag fick en timme på mig att åka upp till skolan och säga hejdå till mina närmaste och sedan hem och packa. imorgon är det alltså 7månader sen jag var så pass svag att behandlingshem var enda utvägen.


det tog åratal av djupa depressioner, panikångest, självskadebeteende, självmordstankar osv, innan jag kom hit jag är idag. men jag tänker inte påstå att jag ångrar något, för jag har lärt mig så mycket av mina misstag.
jag har lärt mig att det viktigaste i livet är vänskap, men det lärde jag mig inte själv,
det var något som mamma jennie annie agnes olivia hannes adam lärde mig, utan dom hade jag utan tvekan varit död. när jag mådde som värst och försökte stöta bort alla som ville hjälpa mig, då stod dom kvar. genom varje fall höll dom fast vid mig, dom räddade mig från mig själv. det är dessa underbara personer jag har att tacka för att jag idag vågar vara lycklig, jag är ingenting utan er.

är jag fortfarande rädd? ja, det är jag.
varje gång jag känner saknad eller sorg blir jag rädd.
jag är rädd för mörker, jag är rädd för clowner, dockor & läkare
- men det finns inget jag är lika rädd för som mig själv.
januari-juni, då var varje dag en kamp om att hålla mig vid liv,
en kamp mot mig själv. för om ångesten tog över, då visste jag att det närsomhelst kunde vara slut.
kan inte räkna alla gånger jag känt ångesten komma, då jag skakat och dragit ihop mig till en försvarslös liten boll. kan inte heller räkna alla gånger jag vaknat ur paniken och sett blod runt mig, sår och blåmärken över kroppen eller varit på ställen lååångt ifrån vart jag var innan ångesten kom.
jag vill inte dö, innerst inne har jag aldrig någonsin velat dö. jag älskar att leva, mitt liv är underbart.
därför är jag rädd, rädd att få tillbaka ångesten, rädd att den ska kontrollera mig och att den ska se till att jag aldrig öppnar mina ögon igen. rädd att förlora allt detta jag precis lyckats hitta tillbaka till.
men jag vet att jag är så jävla stark nu. efter 12års kämpande har jag klarat det, och bara tanken på att jag lyckades gör mig starkare. när jag var för svag för att tro på mig själv, då trodde mina vänner på mig istället.
nu sätter jag hela min tro i min egen styrka. jag har en sjukdom som gör att jag periodvis blir deprimerad, men jag vet att min vilja att må bra är starkare än alla tabletter dom trycker i mig för att hålla humöret uppe. aldrig någonsin kommer jag låta något krossa mig igen.

Det bevisade sig att kämpa var det rätta älskade vän!

Åren har varigt tunga, riktigt jävla hårda, men åhh det var så värt det! Jag ångrar inte en minut av allt jag gjort för dig för det lönade sig verkligen.

Jag tror på dig mitt hjärta, Jag visste så jävla väl att du skulle klara det ♥

du har kämpat och jag är så stolt över dig!

även fast vi stöttat dig så har du gjort det mesta själv! DU har själv tagit beslutet att kämpa istället för att ge upp och sluta kämpa.

jag kommer alltid finnas vid din sida när det blir svårare igen, vilket jag hoppas vi båda slipper uppleva igen. du är så jävla mkt för mig, så underbar är du.

även fast du var längst ner, på botten,

så visste jag att du skulle ta den enda vägen man då kan ta, och det var uppåt. allt är ju så jävla mkt bättre nu. jag visste att du skulle fixa dethär,

att du skulle klara att komma upp till ytan igen, med lite stöd. när jag läser dethär, så läser jag det med stolthet, stoltheten över att få vara en del av det som gjort dig lycklig igen. jag älskar dig! du är så jävla braa älskling!<3

Kan inte säga att jag vet hur det känns eller så , men jag tycker att är grymt stark isabelle , verkligen! Tror du kommer va / är en förebild för andra som läser det du skriver , speciellt för dom som mår dåligt. Kämpa på , för du är grym som du är! God jul på dig mitt lilla kalas! <3

Kanske är fel att säga att jag känner igen mej men tyvärr gör jag det.. och jag säger som du, jag ångrar ändå inte allt det man faktiskt gått igenom hur hemskt det än är och har varit för en.. men man har verkligen blivit så mkt starkare som person o har verkligen förändrats o blivit en sååå mkt starkare person! För stark, det är du verkligen! Så grymt stark :) och det är jag glad att du varit, för du är så värd ett bra liv precis som alla andra! jag tycker du är grym <3