Svar; Till att börja med vill jag tacka för komplimangerna, hur gulligt som helst av dig!
Anledningen till att jag hamnade där var eftersom varken mina föräldrar, läkare eller psykolog kunde komma på något annat efter mediciner, stöd-prat osv. Det var helt enkelt sista utvägen just då. Och dåligt mådde jag på grund av många anledningar, det har pendlat upp och ner enda sen jag var liten, och ADHD gör att jag i perioder får det jobbigare. Denna period var den värsta någonsin, jag intalade mig själv att jag var ensam och totalt värdelös & inte ens värd att må bättre än jag gjorde. Det blev ofta mycket bråk, jag har även en tendens att haka upp mig på saker vilket inte gjorde något lättare. Alltså om någon ljuger eller dyl. så kan jag förlåta alldeles för lätt, men jag glömmer det aldrig. Jag tyckte att jag försökt med allt och såg ingen annan utväg än att lämna allting, det gjorde självklart mina föräldrar extremt oroliga för mig och dom gjorde sitt allra bästa. Men ibland är inte ens föräldrar tillräckligt starka, det är ju de personer som älskar dig högst på jorden och att se mig gå längre och längre ner i depression var mer än dom orkade. Så en morgon när vi varit på ett akut BUP-samtal fick dom skjutsa mig till Kalmar.

Det var något av det jobbigaste i mitt liv, att sitta två timmar bort ifrån mina nära. Bo på en låst avdelning, i ett litet rum där fönstret var låst men dörren alltid öppen så jag inte skulle kunna låsa in mig. Med personer som för mig var totalt främmande och jag fick bara använda min mobil 30-60minuter per dag. Första natten drabbades jag av panik, för ensamhet är min absolut största rädsla. Jag är extremt mörkrädd, mestadels på grund av att mörkret får mig att känna mig ensam. Resten av tiden bodde mina föräldrar i ett rum brevid, så jag fick tid att umgås med dom och inte behövde vara ensam.

Dock så ångrar jag ingenting, för det är tack vare motgångar som jag lärt mig uppskatta allt bra och koncentrera mig på saker som gör mig lycklig istället för vad som gör mig olycklig. Klart jag faller ibland, gråter och undrar vad jag gör för otroliga fel, men jag är aldrig deprimerad längre. Om alla bara kunde försöka tänka positivt så skulle inte lika många gå ner i depressioner. Kram!