Minns ni förra året, då jag bodde i Rumma tillsammans med Jennie i två veckor? (Vecka 15,16)
Fin gård med en jäkla massa gosiga islandshästar(dom ända hästar jag inte är livrädd för), underbara människor och en hel del hårt arbete som aldrig tar slut. Dom två veckorna där var utan tvekan bland dom lyckligaste och bästa i mitt liv, det kom mitt i min värsta depression och gav mig tillräckligt med styrka för att några månader senare blivit av med alla tankar om att dö. Jag var livrädd för alla hästar innan jag kom ut dit, men blev fast vid dessa förvuxna hundar. Dom är ju så mysiga, bara ett gäng tjocka, mysiga, genomsnälla lyckopiller!

Nu har jag fått besked om att jag fått praoplats där ännu en gång, denna gången tillsammans med Caroline. Så vecka 6 och 7 kommer jag bo där ute. Ingen dator troligtvis, mobilen först på kvällen när allt arbete för dagen är klart och en lagom bit hemifrån. Eftersom jag börjat gräva ner mig själv lite nu igen (for no reason, min sjukdom gör att det blir så) så ska det bli så otroligt skönt att få komma dit ut -både för att rensa skallen och för att få träffa allt/alla jag faktiskt saknat där ute. Självklart kommer jag sakna alla fina vänner från stan & min plutt Felix, men det är värt lite saknad om man får säga så.
Vill bara ut dit nu direkt, åååh snälla kan tiden gå fort som fan fram tills dess?!