svar; nej, det gör jag inte. hur kan man sakna någon som förstörde hela ens liv?
alltså, jag lärde känna han när jag gick i femman eller sexan, men tyckte att han 
var en skitäcklig liten snorunge som höll på med precis allt och alla, och självklart försökte han
sig även på mig men jag dissade han totalt varje gång. vinterlovet i sexan så var jag jesper jennie rasmus
nästan varje dag, och då börja vi hålla på mer, strula och så nivet. men jag tyckte fortfarande inte om han.
efter ett halvår så blev vi tillsammans, och tanken var först att jag skulle playa han, men när han visade
en helt annan sida av sig själv så blev jag kär i honom. men sen var han otrogen och behandlade mig dåligt,
och det tog slut efter bara 1-2månader nånting. båda höll på med andra ganska direkt efter,
men varje gång vi var lediga så höll vi automatiskt på. sen fick jag reda på att han varit otrogen mot mig
när vi var tsm, med en av mina bästa vänner, vilket jag inte visste innan och som dom båda ljugit om.
jag blev såklart jävligt sårad och sa upp kontakten med båda två direkt, ville aldrig se dom mer.
i november 2009 var han på G med en annan tjej, och vi träffades av en slump ute när jag var med några.
samma kväll fick jag ett sms av han, "hej lust att ses nån dag?:)" och jag tänkte att vafan vi kan väl ses, 
vi var ändå tsm och bästa vänner tidigare. så vi började ses som vänner,
och han sa att han aldrig tappat känslorna för mig helt utan hela tiden haft kvar lite, 
och att nu fick han tillbaka starka känslor. trots att jag försökte få han att satsa på den andra tjejen som 
verkligen tyckte om han, så dissade han henne och försökte med mig.
och jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag fortfarande älskade honom.
i januari blev vi tillsammans igen, men det förhållandet var rent av ett helvete. han var otrogen flera gånger, 
kallade mig hora, slampa, fitta och skulle få mig känna mig så värdelös som möjligt, vilket inte var så svårt
eftersom jag redan varit deprimerad sen 2004, något han visste om.
mina föräldrar började undra vad jag gjorde hos honom när jag i stort sett varje dag kom hem med 
nya blåmärken på kroppen, men jag sa aldrig att det var han som slagit mig utan hittade på saker istället.
ja, vi var tillsammans i nästan fem månader, och det var dom värsta månaderna i mitt liv.
en person som säger att den älskar dig mer än livet, som du sett gråta flera gånger, 
som du ställt upp för oavsett vad han sagt eller gjort mot dig, det är svårt att bara lämna.
han var otrogen med några fula brudar i göteborg, dom är pinnsmala, ser lite ut som plankor med ansikte.
då började jag tänka på om det var min kropp det var fel på, eftersom han valde att hålla på med dom 
när vi var tillsammans. hejsan starka kroppsklompex. men sen höll han på med en tjock tjej, som 
t.o.m jag själv kan se är större än mig, och då insåg jag att det var mer än min kropp det var fel på.
jag var antagligen ful och dum i huvudet. hej inget självförtroende och hejdå självkänsla.
så nej, det kommer jag aldrig komma över. även om jag inte mår dåligt över just honom längre,
så tryckte han ner mig så otroligt att jag fortfarande mår dåligt över det.
ja klart vi hade bra stunder, men dom var så få att dom knappt kan räknas.
självklart älskade jag hans familj, dom betydde så otroligt mycket för mig allihop.
speciellt frida, hans mamma. när jag mådde som sämst så hjälpte hon mig mycket, vi pratade en del, 
hon pratade med mina föräldrar, och hon lät mig sova hos dom väldigt ofta.
nährö, aldrig i hela mitt liv att han någonsin skulle få en ny chans. eller, man ska väl aldrig säga aldrig. 
men jag älskar inte honom längre, inte överhuvudtaget. 
och jag saknar inte jesper det minsta ,för jag känner han inte längre. 
det var länge sen jag träffade den jesper jag lärde känna,  den fina killen jag älskade.
den person han är nu skrattar jag åt, han får mig att må illa.