Om mig;

Jag heter Izabelle Linnéa Thörner, for now. Såfort det är fixat i papprena så kommer jag även heta Jennie i mellannamn. Anledningen till varför jag valt just Jennie är eftersom min syster&absolut bästa vän heter det, och stoltheten jag känner över att kalla henne syster vill jag även känna i mitt eget namn. Född 950507 i Västervik, och var faktiskt redan som spädbarn en envis snorunge -iallafall om man ska tro på vad mina föräldrar säger!

Mina föräldrar skiljdes 1998 och jag har därefter bott mestadels hos min mamma. 
18 maj 2000 kom mitt absolut största hopp och mitt eget lyckopiller till jorden
-nämnligen min halvlillasyster Sabina.

Som person är jag väldigt..blandad. För att beskriva min personlighet måste orden annorlunda, konstig, galen & halvstörd vara med -för det är lite sån jag är. Jag är hursomhelst definitivt inte som andra.
Jag har tredje och starkaste graden ADHD, vilket gör att jag styrs mycket av starka känslor, hetsigt humör och väldiga impulser. Under mina 15,snart 16, år i livet har jag tvingats gå igenom väldigt mycket jobbiga saker och har ett flertal gånger varit påväg att ta mitt liv, men jag ångrar absolut ingenting eftersom det gjort mig till den starka, självsäkra tjej jag är idag.

Jag har väldigt jobbigt i skolan, skulle egentligen kunna klara det enkelt. Mina lärare och min psykolog säger att jag är väldigt smart, men jag extremt lat, så nu tänker jag försöka bevisa att dom har rätt!
Jag har en ganska skön och slapp personlighet, något som visar sig i mitt utseende oxå då jag älskar att gå runt osminkad i mjukisbyxor, stor tshirt och sockor. Vissa dagar sminkar jag mig och har lite vanligare kläder, men oftast skiter jag fullständigt i mitt utseende och går runt i sånt som är skönt.

Det är mest tack vare min underbara mamma som jag är den jag är idag. Hon har lärt mig att vara envis och stå upp för mig själv, att aldrig sluta kämpa och framförallt har hon lärt mig att uppskatta mina nära och att älska hela mitt liv.

__________________________________________________________________________________________

Min första kärlek;

När man var liten var man "kär". Eller rättare sagt; man tyckte att någon kille var söt och då var man helt plötsligt jättejättekär i han. Barnkärlek kallas det, men det är väl inte riktig kärlek enligt mig.
Men den första personen jag var riktigt kär i, ni vet sådär kär att man faktiskt älskar någon, det var Jesper. Jag hade allting planerat, var aldrig menat att jag skulle bli kär. Men efter ett tag föll jag totalt och var helt fast. Såsom han behandlade mig, så ska ingen människa behöva bli behandlad. Aldrig någonsin har jag mått så dåligt.
Han sa att han älskade mig lika mycket som jag älskade han, men bevisade ständigt motsattsen.
Jag är tveksam, om jag älskar en person som pissar på mig, då är det ju inte kärlek? Kärlek ska vara mellan två personer, inte en som gör allt och en som skiter it. Kärlek ska få en att må bra.

Så om jag istället ska räkna riktig kärlek, såndär kärlek när pirret i kroppen aldrig verkar ta slut, glädjen överväller en såfort personen nämns och man aldrig får nog av att vara i personens närhet -då är det Felix.
Vi har inte varit tillsammans länge alls, och det låter galet efter den korta tiden men jag älskar den pojken något så dant. Sen han kom in i mitt liv har allting bara fortsatt bli bättre, han är en underbar person och en av dom få människor jag verkligen litar på till 100%. Han förstår mig alltid och jag kan prata med han om precis allting, och jag behöver aldrig skämmas över någonting för han har fått mig att känna vad jag aldrig trodde jag skulle få känna; att jag duger, jag är tillräcklig. Trodde inte att kärlek kunde komma såfort, men det gjorde den och det är jag glad för, för nu är han så otroligt värdefull för mig. Sättet han får mig att känna, det lyckliga ruset som drar igenom hela kroppen varje gång han tittar på mig, så har jag aldrig någonsin känt förut. Den pojken gör mig lycklig, på riktigt.