jag la upp det för en liten stund sen, "dagens ros (västervikstidningen)",
och redan har massor av folk frågat vad som hände den där dagen,
kalla detta att ge ut sig själv på nätet eller söka uppmärksamhet, jag bryr mig inte,
ni ska få era jävla svar.


som många vet har jag och jesper haft hyfsat mycket skit i vårat förhållande,
-bråkbråk och ännu mera bråk. men vi försöker lixom ändå.
den där dagen kommer jag nog aldrig glömma,
det var 2 månader för oss och vi hade haft det rätt bra, inte bråkat lika mycket som alltid annars,
men jag hade ändå misstankar om att han höll på med lite skit.

jag hade slagit sönder min egen mobil när vi bråkade, så skulle låna hans & sätta i mitt SIM-kort,
men hans sms sparas ju ändå lixom.
skulle radera alla skickade, men så ringde jennie mitt i alltihop, så då avbryts det ju mitt i.
när vi pratat klart fick jag se sms som jesper hade skickat till någon slampa som heter annie nilsson.
tänker inte säga vad dom skrivit till varandra,
men nu förstår jag uttrycket "som en kniv i bröstet" verkligen.

så jag ville såklart inte vara kvar, han försökte hålla kvar mig och prata med mig, men fan aldrig tänkte jag.
kom på att jag hade hans byxor på mig, så bytte till mina jeansshorts och drog.
satte mig i en snöhög och grät, så värdelös har jag nog aldrig känt mig om jag ska vara ärlig.
en kvinna stannade, frågade hur det var, men jag sa att det var okej och att jag inte behövde något,
så hon sprang vidare.
kom sedan på att jag hade hans strumpor på mig, så tog av mig dom och skulle gå tillbaka om lämna dom.
han hade sett mig i fönstret så han kom utspringande, jag kastade strumporna på han och vände,
han försökte hålla och krama mig, men jag slet mig bara loss och bad han dra åt helvete.

så där gick jag, ensam, ledsen och i bara jeansshorts om benen.
men när jag är ledsen, så känner jag inte kyla. jag vet inte varför, men jag gör bara inte det.
vet inte riktigt vart jag gick, lite runt om bara.
när jag gick över fotbollsplanen fick jag isande vatten upp till knäna,
så tog av mig skorna och fortsatte barfota istället.
jag var blöt över hela kroppen, och trots att hela kroppen var blå-lila-röd så kände jag fortfarande inte kylan,
jag kände bara smärtan inom mig.

såklart folk stirrade på mig,
en blåfärgad, barfota, barbent, gråtande flicka mitt i vägen lixom,
men jag tror inte att någon riktigt vågade säga något.
vet inte om det var för kylan eller gråten, men hela jag skakade som ett jävla eplepsianfall.

jag minns knappt vart jag gick, minns inte om jag sa något högt för mig själv,
jag var helt borta och kände att desto längre jag gick, desto suddigare blev allting.
kände mig svimfärdig och visste egentligen att jag var tvungen att stanna och få hjälp,
men jag kunde inte, jag bara gick som en vaggande zoombie.

plötsligt stannade en bil brevid mig och kvinnan vevade ner rutan,
hon ropade på mig och frågade vart jag skulle, men det visste jag ju inte, jag gick ju bara runt.
"vill du inte hoppa in, jag kan sätta på värmen?" först tackade jag nej,
men efter lite övertalning så jag jag över vägen och satte mig i bilen.

"herregud barn, du är ju blå!" sa hon och satte på värmen i bilen mot mig.
sen pratade vi lite, jag minns inte allt vi sa,
men hon frågade vad som hade hänt, och jag förklarade.
ni kanske tycker att jag är en idiot som sätter mig i en bil och öppnar mig för en total främling,
men det var något med kvinnan som fick mig att känna mig trygg.
hon fick mig att le och fick tyngden att lätta lixom.

till slut skjutsade hon mig tillbaka till jesper,
"ska jag följa med in och ge han en smäll på käften?" sa hon och log.
jag skrattade lite, sa att det var lugnt, att jag nog klarade av han själv.
precis innan jag gick ur bilen så sa hon åt mig att vänta, och började rota bland sina kassar i baksätet,
så tog hon fram en bok ,"Tänkvärt om HOPP", och gav till mig.
"här, läs den här för både dig själv och honom. skulle egentligen gett den till min kompis,
men du behöver den bättre, jag kan köpa en ny till henne" sa hon.
jag tackade henne för boken och för hjälpen.

när jag kom in till jesper så var han inte hemma, och han hade inte åkt på sin träning,
ingen visste vart han var och ingen fick tag på honom.
frida, hans underbara mamma, bäddade ner mig med flera täcken och filtar i sängen
och gav mig varmt té och bulle.
när jag ringt jespers mobil 3456 gånger, trots att jag visste att den var avstängd, så kom han äntligen hem.
förvånad över att jag var där, såklart.
vi pratade lite, och jag fick ett varmt fotbad oxå haha.

aja, det var iallafall det som hände.
kvinnan räddade mig från att frysa ihjäl och från att känna mig totalt värdelös,
hon fick mig att inse att det som hänt inte var mitt fel,
och fick mig verkligen att känna mig som någon igen.


och vem hon än är, så hoppas jag vi möts igen.
kommer aldrig glömma hennes vänliga ansikte,
vill så gärna tacka henne tusen gånger om.