Jag är så trött på folk som hela tiden ska låtsas,
alltid ska passa in i mängden.
Dom som vill bli en av alla andra,
istället för att sticka ut med en speciell personlighet.
Förändras för andra människors skull,
för att bli omtyckt av alla andra.
Inser ni inte att era äkta vänner tycker om er som ni är?
Men ni kommer förlora alla som faktiskt älskar er,
och för vad?
Popularietet, att kunna ha fler "vänner" .
Patetiskt enligt mig.
Jag har förlorat tre av mina allra bästa vänner,
tre personer jag skulle kunnat offra livet för utan att tveka.
Varför? För att dom förändrades, smällte in i mängden.
Dom vågade inte vara sig själva, bara när det bara var vi.
Och det är jobbigt, det förstör både dom och mig.
Så jag tröttnade, sa ifrån.
Men jag saknar personerna dom är på riktigt,
hoppas egentligen hela tiden att dom ska bli sig själva igen.
Men det är onödigt att hoppas på något som aldrig kommer hända, eller?
Jag är alltid mig själv, och låter folk ha sin åsikt.
Dom som inte känner mig anser att jag är en jävla bitch,
men mina vänner älskar mig som jag är.
Kalla mig ful, äcklig, bitch, hora -whatever
Jag har vänner som jag vet är äkta,
och det är deras åsikt jag bryr mig om.
Aldrig nånsin tänker jag förändras för att smälta in och bli omtyckt, aldrig.
Varför bli en av alla andra, när du kan va dig själv?

En scen ur A cinderella story, en av dom bästa filmer jag sett
Tycker att den scenen passar lite till texten.

Folk har bett mig översätta, eftersom vissa inte hänger med i engelskan.
Jag är sjuk så har mycket tid, och gör det.

Random killar; hej cafétjejen. -vad gör hon här?

Austin; Sam. okej jag vet att du tror att jag är

Sam; ynkrygg, feg? (ungefär)

Austin; okej, bara lyssna

Sam; nej du ska lyssna. du visade dig vara precis den jag trodde att du var.
jag låtsades aldrig vara någon annan, det har varit jag hela tiden.
och det var jag som blev sårad inför alla.
kolla här, jag kom inte hit för att skälla på dig, okej.
jag kom hit för att berätta för dig att jag vet hur
det är att vara rädd för att visa vem man verkligen är.
jag var, men det är jag inte längre.
och saken är den, jag bryr mig inte vad folk tycker om mig,
för jag tror på mig själv. och jag vet att saker kommer bli bra.
men trots att jag inte har någon familj, inget jobb och inga
pengar till collage, så är det dig jag tycker synd om.

Några i Austins lag ropar att dom matchen snart börjar

Austin; men jag kommer

Sam; jag vet att killen som skickade domdär e-mailen finns där inuti dig,
men jag kan inte vänta på honom. för att vänta på dig,
är som att vänta på regn i den här torkan.
lönlöst, och en besvikelse.

(Hon vänder och går)

Austin; Sam!